| Än en gång har den bistra kylan, utanför fönstret, fått mina tankar att vandra. Att söka efter minnen från gångna fiskedagar och upplevelser.
För drygt ett år sedan var Klippiga Bergen hemvist för mig och mina bästa vänner, under några veckor. Från Colorados vinglande små åar och bäckar via Idahos legendariska Henrys Fork och Yellowstones vilda strömmar till Montanas Missouri River, the Mighty Mo. Det var höstfisket i september som lockat, men det var snarare högsommar den första tiden. Solen stekte från en klarblå himmel och det förväntade väderbitna utseendet, hade ersatts av en kraftig solbränna. Vädrets växlingar var dock av högsta klass och det fick vi erfara de sista dagarna i Slough Creek och Firehole River, som bjöd på snö och minusgrader.
På 3300 meters höjd i Big Thompson bland Colorados klippiga berg, fångades mitt livs första Cutthroat. Den mätte bara 30 cm, men är onekligen en av de vackraste öringar jag fångat. Ett smygande och klättrande bland gigantiska klippblock och små vattenfall utmynnade till slut i detta magiska möte oss emellan.
Frying Pan River. Smaka bara på det namnet. Några fantastiska dagar tillbringades även i detta magiska vatten som kastar sig fram mellan de röda klipporna i södra Colorado. Inget stort vattendrag, men som skapat av Manitou, endast för oss flugfiskare.
I Colorado är en sak säker, mer än något annat. Kl 13.24, varje dag, kommer första åskknallen rullande mellan bergen. Den följs sedan av ett antal regnskurar. Detta är inget annat än ett rent faktum.
En lång dags färd mot natt tog oss genom det vidsträckta Wyoming och så småningom in i Yellowstones nationalpark. Detta otroliga landskap med dramatiska bergstoppar, varma källor, ginklara floder och canyons. Här mötte vi också buffeln, klövviltets okrönte konung. Denna magnifika varelse, som i sina stunder kan väga drygt 900 kilo. Jag kan väl säga att man med viss försiktighet, dock fylld av beundran, fiskade i samma marker som dessa djur.
Henrys Fork i Idaho är ett lite bredare vatten än dom tidigare, som stilla flyter fram i en bred dal, kantad av små samhällen där alla lever av flugfisket. Gräsbankarna vajar som mantlar i det klara vattnets strömkanter. Dessa bankar håller öringar och regnbågar av ansenlig storlek.
Några av dessa fiskar jagade våra gräshoppsimitationer under eftermiddagarna, men vi lyckades aldrig lura någon av de riktigt stora.
Montana. Bara namnet får mig att tänka på flugfiske. Men även de stora män som levde här för inte så länge sedan och behandlades så illa av de inkräktare som girigt lade landet under sig. Namn som Crazy Horse, Sitting Bull, Gall, Rain-in-the-face…listan kan göras hur lång som helst. Deras andar svävar över dessa marker än i dag och det har varit ett privilegium för mig, att få vistas i deras land.
Montana genomkorsas av vatten, det ena vackrare än det andra. Även en Chevrolet med svenskt innehåll genomkorsade staten denna månad och ett av stoppen var välplanerat. Twin Bridges var ett måste, då Winston och Sweetgrass ligger här. Efter att ha smekt diverse flugspön med darrande fingrar gick färden vidare. Mighty Mo, Missouri River, var nästa anhalt. Mo är större, nästan som min Österdalälv här hemma. Floden och dess skygga invånare bjöd på ett smygande av sällan skådat slag. Värmen vägrade ge med sig och insektslivet på ytan var begränsat. Men, med jämna mellanrum kom dom förbi. 1-3 kilos regnbågar och öringar passerade sakta uppströms längs strandbrinkarna. Ljudlösa smygande skuggor. Man väntade in dom, släppte förbi dom, för att sedan smyga bakom dom upp längs floden. Detta är några av de svåraste fiskar jag kastat på i mitt liv. Mer än hälften av fiskarna reagerade blixtsnabbt redan när linan var i luften, innan den ens landat på ytan, och vände omedelbart ut i flodens mitt där dom snabbt uppslukades av Mighty Mo. Underbart.
Men, några fantastiska fiskar landades dock efter vildsinta fighter under dessa dagar i Montanas pulsåder.
Paradise Valley med Yellowstone River och dess underbara Spring Creeks fick också äran att härbärgera oss under några dagar. En av dessa tidiga morgnar var våra vadare, som hängde på verandan på tork, vita av frost och i stort sett oböjliga. Hösten hade slagit till och en blick runt oss visade att bergen nu var inbäddade i ett mjukt vitt täcke. Vi var nu i oktober och det var väl egentligen inte oväntat, men en viss förvåning infann sig dock i alla fall.
Detta är dock inget som hindrar en flugfiskare och efter en, lindrigt sagt, huttrande påklädning gick färden åter mot Nationalparken.
Slough Creek, detta sägenomspunna strömvatten, fiskades i full snöstorm denna dag. Snubblandes i oändliga rader bisonspår som berättade att detta är ett av deras viktiga vattenhål.
Denna dag bar med sig några saker att minnas, förutom snön. Ett björnmöte och en majestätiskt svävande vithövdad örn är ett par av de bilder som jag kan se framför mig om jag sluter ögonen.
Firehole River är en liten underbar å i Yellowstone. Gudomligt vacker där den ringlar sig fram genom granskogen. Det ryker här och var ur marken där varmt vatten och ånga sipprar upp ur den vulkaniska berggrunden. Det lägger till något lite mystiskt till hela upplevelsen. Fiskarna i Firehole var inte de största, men dom hör definitivt till dom vackraste och vildaste jag mött.
En del av oktober hade förflutit. Tiden hade rusat iväg och det var dags att åka tillbaka. Jag skriver inte ”åka hem”, då jag inte är säker på vad som egentligen är ”hem”.
Ibland undrar jag om jag inte hör hemma hos öringarna, istället för hos människorna.
Jag vet inte. Kanske är det så.
A river runs through it.
Förresten, sa jag det?
Jag åker tillbaka i september….. |
