| Jag åkte tillbaka i höstas. Och jag kommer att åka tillbaka igen. Till de magiska floderna i Vilda Västern. Dom har etsat sig fast i mitt inre för evigt. Dom är många. Alltför många för att jag ska hinna fiska dom alla. Dessutom så viskar dom jag redan fiskat oavbrutet mitt namn. Får mig att drömma och längta. Nu, i vintermörkret, är längtan stor och jag tänkte dela med mig lite av magin som några av dessa vatten har att erbjuda.
Frying Pan River. Bara smaka på det namnet.
Detta lilla vatten slingrar sig fram mellan de röda klipporna i södra Colorado, innan den i trakterna av staden Basalt förenar sig med Roaring Fork. Det är inget stort vatten. I Sverige skulle vi nog kalla det en å, men jag kallar den flod här. Som alltid i USA kan det vara lite bökigt att hitta access points och public water, då delar av Frying Pan är privat . Men för det mesta är informationen bra och man lär sig snabbt vad som gäller.
Frying Pan har ett makalöst bestånd av öring och regnbåge, men även bäckröding och strupsnittsöring finns i floden. Den rinner relativt snabbt genom det vackra landskapet, men höljorna är många. Omgivningen kan vara förbryllande, då dess skönhet ibland kan ha en viss inverkan på koncentrationen. Röda klippor och branta berg omger floden och tankarna går osökt till westernfilmerna du såg som barn.
Fisken är vakvillig och det är inte ovanligt att förvirringen kastar sig över dig, när du plötsligt inte vet vilken fisk du ska kasta på. Har fiskat här, några dagar, vid ett par tillfällen under höstmånaden september. Baetisimitationer är då den dominerande flugan, tillsammans med olika varianter av tricos, så det är inga jätteflugor precis. Detta, tillsammans med skygg fisk, medför ju givetvis långa tafsar och tunna tafsspetsar, 7x eller 6x.
Det blir till att vara ödmjuk då det händer att 4-kilos fiskar tar flugan i the Pan. Som i alla vatten jag fiskat i USA är regeln solklar vid påslag. Släpp rullen!!
Vattnet är klart och ofta ser du fisken du kastar på. Du ser den magnifika varelsen där i vattnet. Det ser verkligen ut som om dom använder ett minimum av kraft, där dom står mitt i strömmen. Sakta stiger dom sedan och liksom ”guppar” in maten i munnen.
Det finns inget annat än uppströms kast, då fisken är skygg och kan vara ganska svårtrugad. Det har hänt mer än en gång att man uppgivet satt sig i strandbrinken med hakan i händerna och pannan i djupa veck, efter att ha bytt fluga 12 gånger utan resultat. Då har du ändå kastat på en fisk som äter konstant.
För mig är detta visserligen en del av tjusningen med flugfiske. Det ska inte vara lätt.
En annorlunda upplevelse måste också vara att stå på ett av de grundare, snabba stryken. Med jämna mellanrum ser du de snabba rörelserna. Det blixtsnabba blänket av sagolika färger i vattnet, då fisk flyttar sig i sidled för att förse sig av det som strömmen för med sig. Detta är inget för svaga nerver, då det är oerhört lätt att ryckas med i det fantastiska skådespelet och förivra sig.
Fisken i the Pan är stark och snabb. Har du väl krokat en, bär det oftast av i full fart och du har aldrig en aning om vart det bär hän.
”Strax nedanför den lilla stugan vi hyrde, rinner floden. Du kunde höra den när du stod på verandan. Den liksom ropade på dig. Efter att ha fiskat hela första dagen, klätt av sig och hängt upp vadarna, borde det väl ha varit nog. Men det attans vattnets lena, porlande röst tvingade oss obönhörligt i våra fuktiga vadare igen. Ingen sa någonting när vi gick nedför sluttningen mot det porlande ljudet. Höljan bildades av kombinationen mellan en kurva och en nedfallen trädstam. Ett bakvatten hade bildats upp mot trädstammen och självklart var det där fisken stod, bara ett par dm nedan stammen. Vi hade försiktigt ålat oss ner i vattnet ca 15 meter nedströms och sedan smugit några meter uppströms. Där stod vi nu och turades om att nästan försökta ”studsa” flugorna mot stammen och tillbaka. Då och då passerade en fisk mellan oss och bakvattnet. Trots det dunkla skymningsljuset såg vi tydligt fiskarna i vattnet. Här gällde det att inte få ”spel” och börja kasta på allt som rör sig. Då har du snart skrämt dom alla.
I ytterkanten på stammen krokade vännen Jocke en fantastiskt vacker öring. Öringen for runt oss i den lilla höljan som en galning. Jocke fick vrida, vända och snurra på den lila grusbanken innan han lyckades besegra den tappra kämpen.
En stund senare lyckades undertecknad ”studsa” flugan, en Adams i stl 20, som knappt hann landa innan den försiktigt sögs ner under vattenytan. Vaket var så försiktigt att jag inte hade riktigt koll på storleken på den hungrige. Det visade sig dock att även jag fick öva på balettkunskaperna, för att kunna följa öringen i dess ystra dans. Vi hade nästan bara sett regnbågar tidigare i höljan, men nu när mörkret föll klev nattens jägare in på scenen. Öringen landades, fotades snabbt och återutsattes i det nu mörka vattnet.
Vi tittade på varandra och log. Vi behövde inte säga något. Nu kunde vi gå tillbaka till stugan och än en gång hoppa ur de fuktiga kläderna”.
Frying Pan är ett riktigt smygvatten bebott av en ansenlig mängd prickiga skönheter. Omväxlande på sin färd och så brutalt vacker. I den nedre delen rinner den rakt igenom den lilla staden Basalt, där du kan sitta på en restaurang och äta hamburgare samtidigt som din blick söker av vattenytan efter vakande fisk.
Oslagbart.
Stefan Larsson
stefan@fiskenyheter.se |
