Cowboy Rivers II

Yellowstone.

Denna nästan obeskrivliga plats i Wyomings nordvästra hörn. En nästan orörd vildmark. Där bufflar, björnar och vargar vandrar fritt, som dom alltid gjort.

Många av Montanas klassiska floder börjar här, som Yellowstone, Madison och Gallatin. Några av deras källflöden är lika kända. Namn som Firehole, Slough Creek, Lamar Creek, Hellroaring Creek och Gibbon får håret att resa sig på armarna på en flugfiskare.

Så småningom bildar dessa vatten, tillsammans med ytterligare några fantastiska vatten, Missourifloden. The Mighty Mo.

Det är en dröm som gått i uppfyllelse att vid ett par tillfällen haft äran att besöka, och fiska i, Yellowstones Nationalpark.

Här är det inte vi som bestämmer. Vi vistas här på naturens villkor. Det gäller att visa den respekt som vildmarken kräver. Det är oerhört spännande att fiska i Yellowstone. Då pratar jag inte bara om de fantastiska fiskevattnens skygga invånare. Utan även om den rikliga förekomsten av de något större parkinvånarna.  Man lär sig snart att flugfiska och se sig över axeln samtidigt.

Jag tänker dock bara skriva om ett av alla dessa vatten här. Mitt drömvatten, Firehole River.

 

Firehole rinner fram genom Yellowstones vilda natur, innan den så småningom förenar sig med Madison River. Den är inte så stor. Med svenska mått, skulle vi nog kalla den en å.

Dess invånare hör inte till de största, men dom är många och outsägligt vackra. Dock finns det en och annan större fisk även i Firehole. Det vet jag.

Ett underbart vatten att smyga efter med flugspöt i hand. Men det gäller, som sagt, att ha ögonen öppna. Första gången jag var här fick vi hastigt vada över,  då vi plötsligt stod öga mot öga med  två stora bufflar som hade sin betesplats på ena sidan om ån. Efter att ha studerat oss länge, beslutade dom sig för att vi inte var något hot och återgick till betandet. Att vada i Firehole kan vara en upplevelse i sig. De varma källorna gör sig påminda lite varstans och det stiger små rökpelare mot skyn här och var. Den vulkaniska sten som på många ställen utgör åns botten värmer även upp ån. Vattnet kan vara kallt när du går i, för att stiga åtskilliga grader i mitten av ån. En kall oktobermorgon, med minusgrader, är det inte helt fel att parkera där i mitten en stund.

Långa stryk varvas med små nackar och strömkanter. Det ligger trädstammar här och var i vattnet.

 

Ståndplatserna är så många att man ibland inte vet var man ska börja. Detta är ett riktigt torrflugevatten. På hösten är det Baetis som gäller och läsglasögonen får jobba hårt då det rör sig om små storlekar på tafs och flugor.

”det var Baetis även denna gång. Mängder av dessa små skira varelser. Öringar och regnbågar sippade försiktigt i sig av menyn. Jag satt i gräset och lät blicken följa trädstammen på andra sidan ån. För två år sedan hade jag ett fantastiskt fiske här.

Det var inte lätt. Den där trädstammen låg ju på andra sidan huvudströmmen och skapade dessutom en egen liten strömkant där borta. Det var lätt hänt att strömmen tog linan som i sin tur drog iväg flugan, vilket i sin tur naturligtvis innebar att det kastet var förstört.

Några öringar och en regnbåge hade krokats och återutsatts. Men, det var det där vaket i slutet av trädstammen. Jag hade sett blänket i vattnet två gånger och den mörka pannan en gång. Den såg ut att vara klart större än genomsnittet i ån. Intresset för den lilla Adams som satt på tafsen var dock i svalaste laget. Jag funderade. Eftermiddagarna brukar ibland kunna erbjuda ett fint fiske på gräshoppor. Sneglade i flugasken, som var en salig blandning av små och stora flugor. Hade bundit mina första ”foam-hoppers” veckan innan vi åkte. Jag tvekade. Jättevackra var dom ju inte, tyckte jag. Tog upp en ur asken, vände och vred på den. Dessutom var ju fanskapet orange.

 

Vad hade jag att förlora? Efter lite funderande knöts gräshoppan på tafsen.

Påslaget var brutalt. Jag tappade nästan andan. I det ginklara vattnet såg jag den stora regnbågen gå först mot mig och sedan vända nedströms. Han kryssade fram och tillbaka några gånger, innan han rusade nedåt igen. Minuterna gick. Omvärlden hade försvunnit. Jag hade övertaget nu, det var jag som bestämde. Trodde jag. Regnbågen gick plötsligt i full fart mot trädstammen. Jag hörde mig själv väsa fram ett –”Nej”!!

Strax därpå blev allt stilla. Linan ringlade sig över vattenytan.  Tafsen hade brustit.

Det tog en stund innan andhämtningen åter var normal. Besvikelsen byttes snart mot tacksamhet och glädje. För det är banne mig ett sant privilegium att få vara med om såna här saker.”

När det började skymma den dagen utspelade sig något vi aldrig sett. framför våra ögon. Under en dryg timmes tid, såg vi mer vakande fisk än vi någonsin trott var möjligt. Vi hade hela tiden visuell kontakt med 15-20 fiskar. Oavbrutet.

Vi fiskade inte på någon av dom. Vi tittade bara.  Och log då och då, under tystnad.

Stefan Larsson
stefan@fiskenyheter.se